Kvalitet i skolan

Häromdagen fick jag korn på en debattartikel i Upsala Nya Tidning* och ett kommenterande blogginlägg från Lärarnas riksförbund, där presschefen Zoran Alagic bloggar. Det är forskare och lärare i historia vid Uppsala universitet som slår larm i UNT om att dagens studenter inte kan skriva. När jag hör sådant blir jag alltid lite vaksam på om det är ett uttryck för att "det var bättre förr", men jag kan inte annat än hålla med. Jag vill dock se det även i ett större sammanhang: Det handlar inte bara om att de studenter som kommer från gymnasiet inte behärskar svenska i skrift, utan fler och fler artiklar i dagspressen visar tecken på att skribenterna inte alltid riktigt behärskar betydelser i olika uttryck. Olika formuleringar blandas ihop och det slarvas allmänt med ordföljd och omskrivningar (dvs det syns att skribenten tänkt skriva på ett sätt, sedan har ändrat formuleringen men delar av den ursprungliga finns kvar vilket gör syftningar oklara eller meningen bara allmänt fel och inte direkt begriplig). I vilken grad detta är ett tecken på att journalister var bättre på att skriva förr, eller att man monterat ner korrekturläsning och språkstöd på redaktionerna ska jag låta vara osagt. Uppenbart är det så att vi i dag låter mycket mer slinka igenom och godtas än vi gjorde tidigare, uppenbart är också att vi inte tycker oss ha tid och råd att vårda språket på samma sätt som gjordes tidigare. Spelar det någon roll? Ja, det gör faktiskt det, för flytet i läsningen blir sämre, och förståelsen minskar i en text som innehåller fel av olika slag.

Men tillbaka till studenterna. Man kan självklart hävda att språket inte är statiskt och att det utvecklas genom nya sätt att använda det men precis som i exemplet ovan med journalisterna så används begrepp och uttryck på direkt felaktiga sätt, vilket gör texter om inte helt obegripliga så i alla betydligt mer krävande att läsa. Problemet är dock inte alldeles nytt, och jag kan faktiskt inte avgöra om det har förvärrats under den tid jag har arbetat inom universitetsvärlden (vi disuterade samma sak för åtminstone tio år sedan). Det som oroar mig är dock att en hel del av de studenter jag träffar på i min undervisning är blivande lärare. Om de blivande lärarna inte behärskar språket, hur ska de då kunna lära ut korrekt till sina elever? Det spelar inte så stor roll om de ska bli lärare i svenska eller geografi - om de inte kan formulera sig riktigt blir det oklart vad som menas. (Men att lära ut svenska verkar i och för sig vara en omöjlighet om man inte själv kan hantera grammatik och ordförståelse.)

Det finns dock ytterligare en sorglig aspekt i debattartikeln, som jag tycker kommer lite i skymundan. Uppsalaforskarna skriver:

"Att de flesta studenter inte har några grundläggande kunskaper inom vårt eget ämne, historia, har vi accepterat. Det är vår uppgift att lära ut historia, och vi kan anpassa vår undervisning efter studenternas kunskapsnivå.

Orsaken till att vi nu väljer att gå ut i offentligheten med ett veritabelt nödrop är att studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket. Bland de studenter som nu kommer till oss direkt från gymnasiet har en majoritet problem med språket." 

Detta innebär egentligen ett rent underkännande av svensk skola. Vi har i dag tio års grundskola (varav nio med skolplikt) och ytterligare tre års gymnasieskola på det för att kvalificera sig för högre utbildning. Under den tiden tillgodogör sig svenska elever inte tillräckligt mycket historia får man anta utifrån debattartikeln (det skulle vara intressant att veta om forskarna tycker att de överhuvudtaget har med sig några historiekunskaper som är relevanta) - och de kan inte heller göra sig förstådda skriftligt.
Samtidigt som Sveriges elever står sig sämre i internationella jämförelser läggs mer och mer resurser på olika typer av kunskapskontroll och betygssättning av elever (statliga på att införa betyg i lägre årskurser, fler nationella prov, nya system för att skriva omdömen och utvecklingsplaner mm och kommunala för att genomföra dessa förändringar samt utföra de utökade arbetsuppgifterna inte minst för nationella prov och skrivna omdömen som båda är oerhört resursslukande). Arbetssituationen i skolorna framstår som alltmer orimlig, och resultaten pekar på att det kanske inte är fler kontroller som behövs, utan lite arbetsro för lärarna utan att skolpolitikerna hela tiden ska göra ändringar och justeringar (något som Olof Olsson bloggat om tidigare och miljöpartiets skolpolitiske talesperson Jabar Amin skriver om på SvD:s Brännpunkt). Ska det vara för mycket begärt att få en skolpolitik där ansvariga politiker litar på de professionella, lärarna och forskarna? Om man sedan faktiskt satsade seriöst på att verksamheten, dvs undervisningen, i skolan ska fungera så att elever inte riskerar att slås ut (se även föregående blogginlägg), i stället för på reformer av diverse slag så kanske vi också skulle se att resultaten gick åt rätt håll!


*jo, tidningen stavar så

Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!